Stenticka

Fyndet är rapporterat till Artportalen. Stenticka Polyporus tuberaster är sällsynt och i Sverige bara funnen i Skåne, Blekinge och Västergötland. Den är rödlistad som nära hotad (NT) och hotas främst av minskande tillgång på gamla, döende lövträd och kvarliggande död ved.

Hattytan är gulbrun och täcks normalt av små, mörkbruna, med tiden uppåtriktade fjäll, som ibland dock kan vara mycket fåtaliga, särskilt på äldre exemplar.

Växtplatserna i Skåne måste skyddas. Områden där stenticka kan tänkas förekomma, t.ex. äldre lövskog med rikligt med död ved, bör inte utnyttjas för skogsbruk. Avverkning är ett stort hot.

Den märkliga arten är bara påträffad i sydligaste Sverige, och växer där både i lövskogar och i parkliknande miljöer.

Stenticka växer i lövskog. Fruktkropparna bildas oftast på lågor, stubbar och nerfallna grenar, någon gång på döda, avbrutna men kvarsittande grenar, men kan också påträffas på naken jord. Även när fruktkropparna återfinns på ved finns ibland en förbindelse genom veden till ett sklerotium i marken.

Foten är central- eller snedställd, blir 0,5-6 cm lång och upp till 1,5 cm tjock, ibland böjd nära basen, som är mörk och ofta bekläds av vitaktiga hår.

Den växer vanligen på bok eller ek men kan också förekomma på andra lövträd och sällsynt på en. Växtplatsen är i regel sluten skog på mullrik jord med uppluckrat växttäcke. Svampen är värmegynnad och möjligen också kalkgynnad. Fruktkroppar uppträder från maj till oktober.

Tickan blir upp till 15 cm stor och 0,5-1,5 cm bred och bildar runda, halvcirkelformade eller solfjädersformade hattar, som kan växa enstaka eller mer eller mindre gyttrade.
Porer kantiga och vanligen radiärt utdragna, 1-2 mm långa, vitaktiga till smutsgula, nedlöpande på foten.
Kött upp till 1 cm tjockt, segt, som intorkat hårt och sprött, vitt.
Rörlager något mörkare och ungefär hälften så tjockt.
Kant tunn, ofta något hårig, blir vid intorkning tydligt böjd och oregelbunden.

Stentickan växer ibland på murken lövved, men påträffas oftast på marken, och då växande utifrån ett underjordiskt, oformligt eller mer regelbundet rundat till ovalt sklerotium, som är stenliknande och relativt tungt.

Förväxlingsarter: Sklerotiet kan ibland vara svårt att observera, och saknas när svampen växer på ved. Risk finns då för förväxling med den vanligen något större fjälltickan (Polyporus squamosus), vars fjäll är mer tilltryckta hatten.

Källa: fungus.se och artfakta.se

https://artfakta.se/naturvard/taxon/polyporus-tuberaster-1266

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll Up